This is me!

Vem är jag då som ska cykla Vätternrundan på 11 timmar?

46 år, make, far till 2 barn (5 och 3år), DJ i ungdomens år och många år inom restaurangbranschen. Numera anställd som IT administratör och layoutare, samt driver eget som fotograf.

En gång i tiden skrattade jag åt alla som gick på gym, åt sallad och blandade proteindrinkar. Jag var ung, osäker på mig själv. Vågade mig inte in på gymnet pga av dålig självkänsla och total avsaknad av abs och konturer efter muskler. Jag var DJ, jobbade inom restaurang branschen där man gick och la sig lätt berusad när andra var på väg till gymmet eller åt frukost innan ett långt cykelpass.

När jag var 39 träffade jag kvinnan i mitt liv. Min fru och mamma till våra barn. Hon ställde ultimatum att jag slulle sluta röka. Jag? Som hade rökt i nästa 22 år, skulle jag sluta och börja äta mer grönt och vegetarisk? En blodig köttbit med beasås och pommes var ju livet själv. Jo då, 4 år senare slutade jag röka och insåg efter nått år att allt luktade och smakade bättre.

Träningen då? Jag gick ju lite då och då, varför behövde jag röra på mig mer än det. Jag visade henne att jag minsann kunde springa om hon ville. Midnattsloppet! Betalade avgiften och köpte billiga löpskor på outlet. Det gick ju så där med skor för 200:-. Fick tväront i knäna och hoppade över loppet, gick ju inte med den värken.

44 år gammal och nu hittade jag något som var kul. Cykla! Sitta själv i mitt eget tempo och det är ju skonsamt för kroppen. Fick tag på en MTB med landsvägsdäck sommaren 2014. Cykeln var strl 50 (8 storlekar för liten typ) och däcken kanske 40-45mm breda. Fullt utrustad med pakethållare och så vidare som strippades bort för att får ner ”kilona”. En svåger som kört Vätternrundan 3 gånger då och även gjort Klassikern hängde på bland dom första turerna. Jag flåsade och  han hjälpte mig på raksträckorna genom att knuffa mig framåt. Det gick 23 km/h i snitt och vi körde 33 km. Den sommaren cyklade jag 27 mil! Nu hade jag minsann börjat och träna på riktigt tyckte jag.

Trosatrampen våren 2015 var mitt första tävling/motions lopp. 4.18.21 blev tiden. 4 timmar 18 minuter och 21 sekunder på 88 km, det är ett snitt på 20 km/h. Envis som jag är så ger jag ju inte upp om jag väl bestämt mig att genomföra något. Regn och blåst stoppade inte mig. Bara bita ihop och trampa. Men jag kunde inte för mitt liv förstå hur folk var funtade. – Hur f_n kan människor tycka detta är roligt!?!?! Det var första tanken när jag gick i mål.

Hittade en 80-tals racer på sommaren. En Nishiki med racerdäck och växlar nere vid ramen och storlek 64, säljaren mätte lite fel när jag köpte den via telefonen. Nu skulle det gå undan! Or not? Hedebytrampen som gick av stapeln på hösten blev nästa riktiga utmaning med ”nya” racern. 3:14:26 blev tiden och fortfarande fattade jag inte varför alla snackade om att det var så roligt stt cykla. Det är kallt, blöt och mina glasögon från Byggmax gör ju att det immar igen konstant när jag ställer mig upp i backarna. Jag kunde hälla ut vatten ur mina skor när jag kom fram till parkeringen. Skulle det alltid regna när jag körde ett lopp? Vad var det frågan om?

Skaffade mig en träningscykel inför vintern för att fortsätta trampa på. 200:- för en träningscykel var taget och in i garaget med den med en liten TV och Apple TV inkopplad. Trampade och trampade, såg serieavsnitt efter serieavsnitt. Och det var ju okej så länge det var varmare än 10 grader i garaget. När det gick ner mot 5 grader då struntade jag i det helt enkelt.

Våren kommer och Trosatrampen med den. Nu minsann skulle det sättas rekord. Och det är ju knappast några problem om man gjort ett lopp tidigare på 4:18:21. Och det var det inte, men långt ifrån den tid jag hade räknat med. 3:32:01 Ja, jag glömde ju säga att det var hård vind, hårdare kastvindar och det vräkte ner. Många vände innan vi ens kommit till Järna. Det var inte roligt någonstans. Men det är klart att om man är envis som jag så fullföljer man loppet och det gjorde jag. Barnen såg guldmedaljen runt halsen när jag kom in genom dörren. Min fru såg blicken i ögonen och tyckte synd om mig. Där och då trodde hon nog att jag skulle sluta träna och slänga cykeln på tippen. Hur var det möjligt att varje gång det var en tävling så hade jag de sämsta väderförhållandena? Hur var det möjligt?

Under denna sommar har jag cyklat mer, satt ett mål på 250 mil. Försökt att hela tiden ta mig tid att komma ut och cykla. Och denna sommaren har verkligen gett mig rätt förutsättningar att nå mitt stora mål med Vätternrundan på 11 timmar. Mitt under mitt arbete i Almedalen blir jag uppringd av min arbetsgivare RIKS KRIS som säger att jag måste möta upp dom snabbt för att fotografera en sak. När jag träffar dom står dom med en Scott Speedster S40.

– Du kan ju inte cykla med en sådan där växlarna sitter nere på ramen, säger Palle på bred Halmstad dialekt. – Varsågod! Är det rätt storlek? undrar han. ”L 58” står det på ramen. Helt tagen och totalt överraskad! Benen kroknar och tacksamheten vet inga gränser. Det var även under Almedalsveckan jag fick rådet att gå med i en cykelklubb. – Absolut det bästa för att växa med cyklingen, sa Per från RNS. 

I dag har jag cyklat 138 mil av 250 som är årets mål.  Jag är med i Trosabygdens Cyklister. Körde mitt första klubbmästerskap i veckan. Anmält mig till Halvvättern 2017 för att köra en sub5:a med cykelklubben och anmält med svågern att köra Vätternrundan helgen efter.

Detta är min blogg och mitt mål mot Vätternrundan på 11 timmar.

Jag hoppas att jag kan glädja och inspirera andra här.

Mycket nöje!

 

Annonser

2 reaktioner på ”This is me!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s